Sydney

Igår lämnade jag Dawnbreaker. Lars, Sanna och Steve körde in mig med jollen till Alotau (PNG), där jag tog en taxi till flygplatsen. Klibbig morgon, 32 grader och extrem luftfuktighet. Sedan flög jag via Port Moresby till Sydney. Mannen bredvid mig på planet, tipsade mig om vandrarhemmet YHA vid Sydney harbour, där jag nu sitter och skriver detta. Idag har jag gjort en guidad stadsvandring i området runt hamnen, sett bron, operahuset etc. Det är betydligt kallare här i Sydney (runt 15-20 grader), mot 30+ de senaste månaderna. Sydney är dessutom betydligt mer europeiskt än vad jag blivit van vid. Så detta är nog ett bra stopp på min återresa, för att acklimatisera mig. Imorgon efter lunch måste jag resa hemåt. 

...alla resor har en början, och ett slut.

Bland öar och holmar

De senaste dagarna har vi åkt kors och tvärs mellan öarna i närheten av Samarai (ön där vi klarerade in). I förgår ankrade vi upp utanför ön Doini Island, där det finns en resort. På eftermiddagen gick jag och Lars en lång promenad över hela ön följandes pilar mot något som hette “Skull Cave”. Det var längre än vi först trodde och det tog hela 45 min att nå fram till “Skull Cave”. När vi kom fram blev vi dock inte besvikna, uppe på en klippskreva va 20-30 människoskallar uppradade. Detta va tydligen olika hövdingar från tiden långt innan det byggdes en resort på ön.

På kvällen besökte vi själva resorten och lärde känna Tess (inte samma Tess som ombord på British Defender), som var chef för anläggningen. Vi fick dessutom smaka PNGs bästa öl, “South Pacific” samt äta en härlig middag som blivit över från dagens gäster.

I allmänhet har det varit härliga dagar här och jag har gjort mitt yttersta för att njuta maximalt och bortse från att återresan mot ett regnigt Sverige är snart förestående. Nu har vi precis ankrat utanför en by på Sariba Island. Vi har tidigare blivit varnade för risk för inbrott i båten här. Och ironiskt nog så verkar det som min mask och snorkel, som jag tyckte så mycket om, nu verkar vara borta. Vi misstänker att en liten kille i kanot som var i närheten, när vi åt lunch, kan vara den skyldige. Hittills har vi haft fina möten med lokalbefolkningen i övrigt.

Översegling till Papua Nya Guinea

Så va det äntligen dax att lämna Cairns och bege sig till Papua Nya Guinea (PNG). Jag och Lars har spenderat nästan två veckor i Cairns, med alla förberedelser. Vi servade vinschar, städade båten samt handlande mat och dryck för 3 kommande månader i “vildmarken”. Bland annat 300 burkar öl och så mycket konserver vi orkade bära ombord.

Väl iväg så gjorde vi ett snabbt stopp med snorkling på Norman reef. Detta blev mitt avsked av Stora barriärrevet. I en timme snorklade vi runt på revet. Blev nästan lite känslosamt, när vi tog avsked från reven som vi spenderat de senaste två månaderna vid. 

Vi fick ett tufft första dygn, halvvind i 15-25 knops vind och ganska stökig sjö. Jag fascinerades av faktumet att vi hade 4000 meter under kölen. Naivt så trodde jag att de senaste månaderna ombord på båten skulle ha gjort mig immun mot sjösjuka. Jag skippade därför sjösjukeplåster och tog det inte alls försiktigt. Jag läste t.ex. bok i flera timmar vilket, inte va så smart. Jag drack dessutom vin till middagen, vilket heller inte va så smart. Jag blev helt enkelt lite sjösjuk. Inte något allvarligt, jag kunde fortfarande gå mina vakter etc. Men jag mådde ju inte prima och kräktes två gånger, det va allt. Vi klara hela sträckan (450 Nm) på ca 2.5 dygn. Efter första dygnet blev vädret bättre och även jag mådde bättre. En sammanfattningsvis härlig seglats, även om de första dygnen till havs alltid blir en lite annorlunda och intensiv upplevelse, hur man än gör. Fantastisk känsla då jag på min morgonvakt (03:00-06:00) i samband med soluppgång siktade land för första gången, Nya Guinea!

Vi har haft ett fantastiskt första dygn i PNG. Vi klarerade in på ön Samorai, där en skön tullare vid namn Felix hjälpte oss med pappersarbetet samt visade runt i den lilla byn på ön. PNG är väldigt annorlunda mot Australien. Mycket vildare. När vi ankrar upp i vikarna kommer barn ut i små kanoter med utriggare och vill göra byteshandel med oss. Vi byter till oss frukt och grönsaker mot Corned beef, kakor eller nått annat för oss värdelöst, men för dem helt fantastiskt.

Portugese Man of War

Idag åkte vi tillbaks till Opal Reef, som vi besökte tidigare, när vi var påväg norrut. Förra gången hade vi en fantastisk morgonsnorkling vid ett minirev “boomer”. Nu ligger vi förankrade i närhet av denna “boomer". Efter lunch dök vi med tuber runt “boomern”. Extra kul för mig som inte dyker så ofta. Jag va nere i ca. 50 min med 23 m som djupaste notering. 

Tonton konstaterade idag att han har en vecka kvar innan han lämnar oss och åker hem till Sau Paulo. Det betyder att vi har tid för två rev till innan vi måste bege oss tillbaks till Cairns. De senaste dagarna har vi sett en del brännmaneter, “stingers”. I morse hittade Tonton t.o.m. ett par exemplar av "Portugese Man of War", i aktern på Dawnbreaker. De är inte dödliga men bränner tydligen av bara helvete. Det finns även “Box gellyfish” som kan vara dödliga, men dessa har vi inte sett till.

Simma med delfiner

Mycket har hänt sedan sist… 

Delfiner

Men först och främst. Idag har jag simmat med delfiner! Uppankrade vid ett rev utanför Port Douglas avbröts vår lunch av att Lars såg delfinfenor 300 m akter om Dawnbreaker. Jag släppte den nyss påbörjade “tonfiskwrappen”, bytte snabbt till badbyxor, greppade snorkelgrejerna, Tonton ryckte igång jollen och så bar det iväg på delfin jakt. Väl framme kastade jag mig i vattnet, hjärtat rusade. Direkt såg jag ca 10 delfiner 5 m bort. Händer detta verkligen?! Delfinerna simmade dock ganska fort och de verkade ganska ointresserade av mig, så jag fick kämpa för att hålla jämna steg. Samtidigt hade en 40 m dykbåt upptäckt dessa delfiner, som snabbt närmade sig. Så samtidigt som jag följde delfinerna hade jag denna dykbåt och Tonton i jollen cirklande runt mig. Snacka om maxat läge. Havet är verkligen så fantastiskt, härligt att se mångfalden av allt liv.

Cykloner

…sedan jag skrev sist har vi gjort en mängd andra grejer oxå. Vi har bl.a. varit i Cairns 2-3 gånger. Anledningen är att vädret har varit instabilt, med risk för att ett par cykloner skulle korsa vår väg. Värst va cyklonen Nathan som hotade att träffa norr om Cairns. Vi orkanförtöjde Dawnbreaker djupt inne i mangrove träsken upp längs floden vid Cairns. Vi förtöjde båten i alla ankare och träd vi kunde hitta, sedan svettades vi och lyssnade på väderprognoser i två dagar tills faran var över och vi kröp ut ur vårt skyddsnäste. I Cairns blev det en del festande, så just nu känns det härligt att vara ute i naturen på reven igen.

Det har blivit en hel del snorklande. En av de mer oväntade händelserna skedde igår. Jag hörde ett motorljud som snabbt närmade sig (när man är i vattnet vill man ganska fort ta reda på om det är en motorbåt som håller på att köra över en). Så jag stack upp huvudet över vattenytan för att kolla läget. Jag såg att även Lars och Tonton hade huvudena över vattenytan i samma ärende. Helt plötsligt kom ett F18 plan flygande på låg höjd över revet (så det va ingen motorbåt alltså). Häftig känsla planet dundrade förbi över våra huvuden. 

Att sova på havet

De senaste nätterna har jag tillbringat sovandes på bommen (i strumpan som fångar upp seglet). Det har helt enkelt varit för varmt att sova under däck. Igår natt låg vi förankrade inne bland korallreven, mitt ute på havet. Framåt kvällen när det va dax att lägga sig, ökade vinden. Det var en fantastisk känsla att lägga sig på bommen och blicka ut över havet och stjärnorna ovan. Svårt att fånga i ord.

Townsville

Vi hann med stop på ytterligare ett till rev på vägen upp mot staden Townsville. Detta rev va häftigare än det första, med den bästa snorklingen hittills. Vi fick bland annat närkontakt med en sköldpadda under en av snorkelturerna på revet. Lars fick till och med klappa den. Den drygt dygnslånga seglingen från detta rev upp mot Townsville blev den längsta hittills. På natten var vi uppdelade i tre vakter med två personer i varje. Jag gick tillsammans med Lars. Väldigt händelselös natt, men ändå mysigt. Nästa dag seglade vi spinnaker i den lätta brisen upp mot Townsville. Vi spenderade tre nätter i Townsville. I god sjömanstradition blev det partaj på stan alla nätterna. Höjdpunkterna va nog en middag på en indisk restaurang samt musikklubben “the Basement”. 

När vi lämnade Townsville mönstrade Sanna och Steve av från båten. Planen är att de ska ansluta igen senare i Cairns. Så nu är vi bara fyra personer ombord på Dawnbreaker; Lars, Tonton, Ivan och jag. Just nu stävar vi fram för motor i totalt bleke, på väg ut till ett rev nordost om Townsville.

Första revet

Idag seglade vi ut från viken som vi gömt oss i några dagar. Vi gömde oss för en cyklon som passerade 100 Nm söder om oss. Med hyfsad väderprognos valde vi att äntligen bege oss ut till reven. Fin segling. Vi befinner oss nu ca 45 Nm utanför kusten. Vi är uppankrade mitt inne i ett cirkelformat rev. Känns helt otroligt att vara uppankrad här, med horisont åt alla håll. Nere i lä ligger en plattform, dock inte en oljeplatform, utan en plattform för turister. Plattformen har helikopterplattor och en pir, helikoptrar och färjor har kommit med turister hela dagen. Anläggningen är som tagen ur en James Bond film, den har till och med en ubåt parkerad i närheten. 

'

Två stora upplevelser idag:

Strömt 1

När vi hade ankrat upp innanför revet gav Lars och jag oss ut på en snorklingtur. Vi hoppade i från aktern på Dawnbreaker och paddlade iväg mot revet. Efter en kort stund hörde jag att Lars skrek nått till mig, “current”. Först då insåg jag att vi befann oss i en kraftig ström som snabbt tog oss ut till havs. Vi vände och började simma mot strömmen. Jag kunde precis ta mig framåt. Jag insåg dock att jag inte skulle orka att kämpa mig fram hela vägen tillbaks till Dawnbreaker. Jag tappade till och med ena fenan, men jag hann fånga den innan den försvann i strömmen. Som tur var fanns den en boj, som jag och Lars lyckades simma till. Vi höll fast oss i bojen och försökte få kontakt med folket som var kvar ombord. Ganska snabbt reagerade Steve och kom ut med jollen och hämtade oss. Lätt chockad tog jag en öl när jag väl var ombord på Dawnbreaker igen. En del tankar med alternativa händelseutvecklingar på denna incident spelades sedan upp i mitt huvud. Om vi inte fått kontakt med båten hade vi åkt långt ut i havet, det är helt klart. Jag mins fortfarande sekunden då jag förstod att detta var allvar och att vi ev. skulle flyta ensamma ut i Stilla Havet.

Strömt 2

Den andra upplevelsen va då vi tog jollen ut till ett av “vattenfallen”. Kanalerna mellan revet och havet blir nämligen som vattenfall då vattnet är på väg ut, mellan hög- och lågvatten. Mitt i forsen strömmar vattnet med säkert 15-20 knop. Vi körde in i en del av forsen med jollen, jag körde. Va en fantastisk känsla att ligga helt stilla med halvt pådrag på motorn. De andra i båten blev lite oroliga och Lars erkände senare att han ett tag letade efter ankaret. Tonton ville till och med döpa mig till “Crazy Martin” efteråt. 

Vilken dag!!!

Whitbread på låtsas

Mycket som har hänt de senaste dagarna. Vi har bland annat varit två gånger i Airlie beach, som är en “småbåtshamn” innanför Whitsunday islands. Airlie beach är även ett "mecka" för backpackers, så drösvis av svenska ungdomar överallt. Här finns även ett intressant koncept där ett stort antal gamla Whitbreadbåtar tar ut dessa backpackers ut på öarna för snorkling etc. Den gamla svenska Whitbreadbåten “The Card” va bland en av dessa båtar, fram tills ett par år sedan då den gick upp på land och totalförstördes. Synd att jag missade den möjligheten. Enligt uppgift ska kvarlevorna av The Card ligga på en skrot i närheten. 

På Heymand Island tog jag och Tonton mod till oss och åkte över med jollen till British Defender, en av dessa båtar, som låg förankrad närheten av oss. Vi fick ett varmt välkomnande och fick en rundvisning av båten. Båten var konverterad till ett flytande vandrarhem. Senare på kvällen gjorde vi ett återbesök, där jag tog med min gitarr och ett par öl. Det blev gitarr jam på akterdäck av British Defender uppbackad av Tess från deras besättning. 

Mot Whitsunday islands

Väldigt varmt på natten, hade svårt att sova första natten ombord. Vi hade en trevlig första kväll ombord, med middag och öl på marinan kvällen innan. Tidig start imorse. Jag, Steve Ivan och Sanna åkte och handlade mat. Ivan köpte aborginernas flagga som vi satta i riggen. Kul att se lite av Mackay, fick känslan av Amerikanska södern eller nått sånt.

Idag seglade vi ner till en av Whitsunday Islands, där vi nu ligger för ankar. En stor sköldpadda välkomnade oss till viken där vi nu ligger. Mysigt att sitta i “dog house” och skriva detta. Ute är det bäckmörkt och vinden viner.

Mot andra sidan

Det blev en lång resa, då hela klotet skulle korsas. Totalt tog resan 38 timmar. Göteborg till Amsterdam, till Abu Dhabi. Sedan till Singapore med ett oplanerat stop på vägen, i Bangalore, Indien. Tydligen va någon passagerare sjuk, så de va tvungna att lämna av han eller henne på vägen. Det blev ett 2 timmars stop (typ enda gången jag sov på resan). Väl framme i Singapore fick vi gå igenom en helt onödig procedur, där alla passagerare först skulle lämna planet och sedan gå igenom en säkerhetskontroll, för att sedan stiga ombord på samma plan igen. För att krydda det hela ytterligare blev vi dessutom upplysta att det va dödstraff på att försöka ta in droger till Singapore.

Väl framme i Brisbane fick jag direkt känna på hettan av Australisk sommar. Jag tog en transfer buss över till Inrikesterminalen, köpte en biljett och satte mig sedan på ett plan till Mackay. Från flygplatsen tog jag en taxi mot marinan. Den kvinnliga taxichauffören gav mig en snabb guidning till sin hemstad, på vägen mot marinan. Mackay är en liten gruvstad på dekis. Det var många tomma hus och mycket människor som flyttat därifrån när gruvbolaget nyligen gjort stora nedskärningar.

Framme på marinan träffade jag besättningen ombord på Dawnbreaker. Lars (kapten, Sverige), Tonton (Brasilien), Sanna (Sverige), Steve (Australien) och Ivan (Danmark).

Svulstig resepoesi

Ett föråldrat SAS plan taxar tungt ut i diset på Landvetter flygplats. Som en spillra från ett svunnet imperium. I vänthallen syns en fläkt av världen. Stickprov av människosläktet passerar förbi. Jag sitter med min äventyrsöl och tar in stunden. Slitna flygvärdinnor passerar. De önska nog att det fortfarande va 80-tal, då de va unga och vackra. Jag borde ha gått hit tidigare, kul att se alla olika sorter. Jag fantiserar om var de är på väg och vilka hemligheter som deras dragväskor gömmer.

…senare på Schipol

Kollade upp min destination Mackay Harbour, Australien i mobilkartan. Ca 15400 km kvar på min resa tydligen, går knappt att ta in storleken på den siffran.

Alla resor har en början...